Svampkungens son
Gunnars far vill bo i skogen och hans mor vid havet. Konflikten leder till skilsmässa. Fadern får vårdnaden om sonen och ser till att all kontakt med modern och havet klipps av.
I ett avlägset skogstorp växer så Gunnar upp i skuggan av sin far, den karismatiske svampexperten och kvinnojägaren Holger Haglund.
När far och son blir rivaler om samma kvinna kompliceras situationen. Under en dramatisk höst utforskar Gunnar svampens olika användningsområden: som delikatess, afrodisiakum och dödligt vapen.
Den dag Madeleine dök upp på fars svampkurs ska jag sent glömma.
Hon stod inte bland de övriga beundrarna som sorlade utanför torpet en timma i förväg. Istället kom hon lite för sent.
Far höll just på att avrunda sin introduktion på förstutrappan när han överröstades av Utboms hund. Strax därpå brakade en öppen sportbil i hög fart in på gårdsplanen, fick kursdeltagarna att skingras som en flock skrämda höns och tvärbromsade alldeles framför trappan. Vid ratten satt en kvinna i safarihatt och bergsklättraroverall. Hon klev inte ur bilen utan satt kvar med motorn påslagen och betraktade deltagarna i gruppen och far på trappan med skeptisk, granskande blick som om hon funderade på om hon skulle stanna eller köra vidare direkt.
Så lutade hon sig över bildörren mot far och frågade:
”Är det här Holger Haglunds svampkurs?”
Hennes röst var smältande mjuk men med en hård kärna, som Dajm ungefär.
Far nickade kort och deras blickar möttes.
Jag hade ärvt mycket av min far: hans utstående öron, hans längtan till skogen, hans svampintresse. Men jag hade inte ärvt hans ögon.
Fars ögon var små, snabba. Bruna som skogsgölar. Ett djurs ögon. En vesslas eller en ekorres. Själv hade jag blå ögon. ”Havsögon”, sade far föraktfullt. ”Du har ärvt din mors havsögon.”
Hur många gånger hade jag inte stått framför spegeln och förbannat mina oskuldsfullt blå barnaögon, blundat och sedan öppnat dem långsamt i ett fåfängt hopp att de skulle ha ändrat färg och blivit skogsmörka med gåtfull glans.
Madeleine såg in i fars djurögon och hon måste ha sett något i dem som fick henne att bestämma sig för plötsligt log hon - ett mångtydigt, liksom glidande leende.
”Det är här”, sade far. ”Ni har kommit rätt. Var snäll och parkera där borta. Vi startar om tre minuter.”
Under exkursionen gick Madeleine hela tiden vid fars sida. Jag höll mig på mitt osynliga vis i närheten av dem, lyssnade på deras samtal och försökte lära mig så mycket som möjligt.
Far kunde så mycket om svamp och kvinnor. Han brukade säga att han kunde skilja en skogschampinjon från en ängschampinjon och en en villig kvinna från en ovillig på tjugo meters avstånd. Själv hade jag lyckats lära mig litegrann om svamp, men om kvinnor visste jag fortfarande nästan ingenting.
”Jag har hört så mycket gott om era kurser”, sade Madeleine. ”Jag har hört att de handlar om mer än svamp.”
”Svamp handlar alltid om mer än svamp”, svarade far. ”Det är det som är så fascinerande. Ser ni den där gulkremlan där borta?”
Madeleine sköt upp safarihattens brätte och spanade in mellan granarna. Först såg hon bara förvirrad ut, men så lyste hon upp.
”Jag ser den, jag ser den!” ropade hon och skulle just skutta in och ta den när far högg henne i armen.
”Fel!” väste han. ”Ni ser inte gulkremlan. Ni ser bara en bråkdel av gulkremlan. Större delen av gulkremlan finns under era fötter.”
Madeleine stirrade häpet ner på sina vandrarkängor.
”Där nere slingrar sig mycelet - små fjuniga trådar som tränger djupt ner i jorden. Det är där, i underjorden, som svampen så att säga lever sitt vardagsliv. Arbetar, äter, växer. Dag efter dag, i tiotals, ibland hundratals år. Vår överjordiska värld besöker den enbart en kort tid varje år för att föröka sig. När tiden är inne ligger den och väntar, mogen, redo, och vid första regnskur eller fuktiga natt bryter den sig igenom ytan med en kraft stor nog att lyfta stenar eller spräcka asfalt.”
”Oj”, sade Madeleine.
”Det är bara här uppe som dess sporer kan frigöras och spridas med vinden. Se här.”
Far böjde sig ner, bröt av gulkremlan vid foten och drog sedan Madeleine närmare sig så att hon bättre skulle kunna se svampen.
”Här inne”, far knackade lätt på den gula hatten, ”finns ingen näring som i växternas fröer. Inget matförråd som ska få svampen att växa och utvecklas till en stor, självständig varelse. För svampen ska inte utvecklas, den är ingen självständig varelse. Den är en liten del av en större osynlig organism. Här inne” – han knackade återigen på hatten – ”finns sporerna.”
Far vände svampen upp och ner så att de vita skivorna under hatten blev synliga.
”Nej, ni kan inte se dem, man måste ha mikroskop. Men de finns där. Och i en pust” – han blåste lite luft mot Madeleines hals – ”ett mycket fint moln, släpper svampen dem ifrån sig.”
Madeleine skrattade nervöst.
”Vad vi ser är, skulle man kunna säga, svampens könsorgan.”
”Å”, sade Madeleine.
”Men man kallar det fruktkropp.”
”Fruktkropp”, upprepade Madeleine långsamt och tycktes smaka på ordet. ”Så vackert det låter.”
Far räckte henne gulkremlan och hon tog emot den mycket försiktigt.
”Ur vårt perspektiv lever alltså svamparna i en omvänd värld”, fortsatte han. ”Liksom vi människor i våra sexuella möten för en kort stund besöker underjorden tycks svamparna för sin sexualakt behöva vår värld av luft och ljus. För dem är överjorden kanske lika mystisk och mytomspunnen som underjorden är för oss.”
Jag såg hur Madeleine sög åt sig varje stavelse. Far hade uppenbarligen uppfyllt alla hennes förväntningar.
”Det kan ni tänka på om ni någon dag finner tillvaron trist och grå: att ni befinner er i svamparnas underjord”, tillade han med ett leende.
Madeleine nickade andäktigt.
Plötsligt sträckte hon ut handen mot far och presenterade sig. Hon berättade att hon var född i boråstrakten men hade bott i Frankrike i flera år och varit gift med en fransman. Nu var hon änka och hade återvänt till sin hembygd för att söka sina rötter.
Hon talade snabbt och generat som om hon skämdes över att hon inte berättat detta tidigare.
Jag betraktade henne i smyg. Madeleine var en mycket attraktiv kvinna fastän hon nog närmade sig de fyrtio. Hon hade ett trekantigt, kattaktigt ansikte och en bred, välformad, besynnerligt elastisk mun med ett litet födelsemärke på överläppen. Hennes ögon hade samma färg som starkt te. Sådana kvinnor hade jag bara sett på bild.
När far tillfälligt avlägsnade sig för att inspektera ett par andra kurs-deltagares fynd slöt jag upp vid hennes sida och presenterade mig:
”Gunnar Haglund. Jag är Holgers son.”
beställ
